Trygg i smyg

För mig ger sparandet trygghet och möjligheter. Jag skulle kunna klara mig utan inkomst en tid om det skulle krävas, och jag kan köpa det jag behöver när jag behöver det. Jag har aldrig haft höga inkomster, men trots att jag har både bil, bostadsrätt och sambo, och åker på semester ibland så räcker pengarna.

Det där är känsligt! Normen är ju att pengarna ska vara slut när lönen kommer, och en lägre nivå av konsumtion sticker ut. Man ska gärna prata om att det är lite tufft, och börja spara - nej, det finns det verkligen inte utrymme för. Samtidigt ska man köra en bil av senare årsmodell och gärna ha den senaste mobiltelefonen. Jag upplever det som mer socialt accepterat att berätta att man köpt något helt meningslöst på kredit, än att berätta att man sparat ihop en buffert och aldrig skulle kunna tänka sig att låna till konsumtion.

För mig har det oftast varit "lätt" att konsumera mindre än jag tjänat. Lätt pga att jag haft motivationen att skapa en ordentlig buffert och för att jag relativt tidigt upptäckte att konsumtion utöver det jag behöver eller verkligen vill ha inte ger mig särskilt mycket. Men jag har varit målmedveten och hållit på väldigt länge.

Det är många som gjort liknande resor. De framväxande spara-bloggarna vittnar om andra som har liknande tankesätt och erfarenheter. När man sedan kämpat länge och lyckats uppnå den ekonomiska trygghet man strävat efter i många år, vad gör man då? Ingenting, tror jag är vanligt! Jag har knappt berättat för någon om min buffert eller om mina tidigare erfarenheter och tankar kring det här. Istället för att stolt skrika "jag klarade det" går man istället runt och är trygg i smyg. Kanske startar man en anonym blogg för att kunna dela sina erfarenheter med andra.

Det finns nog ett antal anledningar till att det är så. Det finns ju ingen särskild tidpunkt där tryggheten plötsligt infinner sig. Den växer fram, samtidigt som det är lätt att hela tiden flytta fram målet till något man ännu inte uppnått. Det är väl också så att livsstilen kanske gör att det inte är en stor sak. Det största tror jag dock är det sociala. Man vill man vara med i gänget som pratar på fikarasten om att det är så mycket månad kvar i slutet av lönen, och då är det enklast att ligga lågt. Man vill inte sticka ut. Inte på fel sätt.

Det enorma fokuset på klimat och miljö måste på sikt göra att en lägre konsumtion blir det nya normala, vilket inte alls går ihop med den konsumtionsnorm som råder idag. Men det är där det måste sluta. Vi är fler och fler som väljer att konsumera på en lägre nivå och samtidigt få en ekonomi med större marginaler. Kanske är det en ny folkrörelse som börjat växa fram? Det får tiden utvisa, men fram till samtalen på fikarasten låter helt annorlunda mot idag kommer jag bevara min hemlighet - att jag har pengar kvar när lönen kommer!