Jag tycker om mitt jobb, och är ganska skaplig på det. Jag jobbar hårt och vill alltid leverera bra resultat. Året som gått har jag utvecklats mycket. Jag känner att jag levererar betydligt mer än jag egentligen skulle behöva. Eller som det beskrivs på lönesamtalspråk - "enligt förväntan"
När man byter jobb brukar man oftast höja lönen. Någon annonskampanj hävdar att det är i snitt 10 %, vilket låter rimligt. När man går från en jobb man kan, till ett jobb som man sannolikt kan mycket sämre, höjer man alltså lönen med 10 %. När man sedan lär sig och fördjupar sig i sin nya tjänst värderas det ofta inte på samma sätt när det är dag att se över lönerna. Då pratas det om någon pott som är för liten, som ska fördelas på för många. Det finns inte mer pengar.
Det är ju alldeles klart att inte alla löner kan höjas med 10 % per år. Det blir bara lite märkligt när den som hoppar runt på olika jobb får större höjningar än den som stannar kvar och blir riktigt duktig i sin tjänst. Men vi vet ju att det är så. Antingen accepterar man det, eller så gör man något.
Tidigare har jag lojaljobbat. Länge i samma tjänst, och med forhoppningen att hårt arbete till slut ska betala sig. Det gör det kanske till slut, men det går inte fort. De senaste åren har jag istället bytt arbete ett par gånger, när jag tyckt att utvecklingen gått för långsamt. Det har gjort stor skillnad i lön, även om jag utgått från en låg nivå.
Åter till årets lönehöjning på 1,5 %. Efter skatt blir det ungefär 1 % kvar (räknat på 30 % kommunalskatt). Det innebär att "höjningen" var lägre än inflationen. Ett års ytterligare erfarenhet ledde alltså till en reallönesäkning. Inga stora pengar, men principiellt förkastligt.
Ett jobb är ju mycket mer än bara lön, och jag trivs där jag är nu. Jag har egentligen inga planer på att byta jobb, men lönesamtalet har väckt tanken...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar